Om tystnad

Jag är inte bra på att motionera.

Det lockar inte, det fastnar inte och jag känner mig inte mycket bättre om jag gör det.

Men jag älskar att promenera.

Jag bor i en lugn stad. Den lever upp om sommaren, med turism och sommargäster, men den är ändå lugn, och tyst! Idag, när jag var på promenad med min sambo, så var det ovanligt tyst. Så det nästan kändes som om man borde viska, för annars hörs man flera mil.

Det var den tystaste stunden på hela sommaren, då vi båda stod och beundrade min favorit-trädgård i stan. Vi hörde gräshopporna i gräset på andra sidan vägen, och bortom dem vågorna som kluckade mellan båtarna 200 meter bort. När ägaren till den underbara trädgården satte ner kaffekoppen, där han satt på verandan, så hörde vi det lilla klirret när porslin möter porslin.

Sedan var stunden över och vi gick vidare :-)